Det är kanske att slå in en öppen dörr att påstå att streamad film och musik fundamentalt har förändrat hur vi konsumerar innehåll. Det har därtill förändrat vårat språkbruk för hur vi pratar om att se på film eller lyssna på musik, handlingen definieras som att konsumera och konsten förminskas till innehåll eller produkt.
Patrick Willems släppte för 7 månader sen en briljant videoessä på ämnet, den fick mig att kunna sätta ord på det jag själv känt under en längre period. När ditt flöde översvämmas av innehåll med blandad kvalitet får det aktiva valet kliva åt sidan för algoritmen och dess rekommendationer.
Hur många vill du verkligen på riktigt spela, och hur många spelar du för att de finns där?
Jag gjorde färre informerade val och lät istället en matematisk formel ringa in ungefär vad jag tycker om. Relationen till det vi tittar på blir typ samma som när vi väljer underkläder i garderoben: "Den ligger överst så det blir bra". Är det inte bra kan man stänga av efter 5 minuter och byta till nästa rekommendation. Det gjorde att jag såg färre filmer som satte spår i mig och stannade kvar i tankarna.
Ett evigt flöde med innehåll.
Mina tankar gick länge i banorna att jag kanske helt enkelt inte tyckte om film längre, eller att det blev mer glest mellan de som faktiskt intresserar mig.
Skivor blev vägen tillbaka
För ett tag sen bestämde jag mig för att köpa en av mina favoritfilmer på UHD Blu-ray. Sedan dess har jag köpt fler och fler, inte enbart för den högre bildkvaliteten. Jag återupptäckte charmen i hela den rituella procedur som uppstår i det aktiva valet. Eftersom filmerna fortfarande kostar några hundra per titel blir urvalsprocessen mer noggrann.
Fysisk media värmer själen.
Ovan exempel gäller givetvis även spel som allt mer behandlas likt en mjukvarutjänst du får tillgång till via en prenumeration. Det är förvisso tekniskt korrekt, men det är också osant. De levereras till slutanvändaren i form av mjukvara helt digitalt, Men berättandet, känslorna det framkallar, och visionen är fortfarande analoga beslut som tagits av en skapare och de förtjänar att betraktas som något större än en konsumtionsvara. Visst erbjuder en tjänst som Game Pass många spel för pengarna, men hur många vill du verkligen på riktigt spela, och hur många spelar du för att de finns där?
En pretentiös nörd
Jag förstår så klart att det jag säger kanske låter pretentiöst och det har jag inga problem med, jag kan bära den hatten. Samtidigt har vi alla olika förhållningssätt till de filmer, spel och musik vi omger oss av. Känslan av att ha en fysisk representation av en film, skiva eller ett spel jag tycker om gör min relation till konstverket starkare.
Det är lätt att tänka att jag försöker vara mot strömmen för sakens skull, det är inte min intention. Det finns så klart många nackdelar med fysisk media. Det är mindre bekvämt, det är ibland dyrare och det är svårare att testa nytt då det kräver en investering.
Men vissa spel, filmer och musik förtjänar att betraktas som något mer än innehållet i en behållare som slängs när den är slut. Och för den sakens skull är jag gärna irrationell och pretentiös så länge det känns rätt.
